Som ensamstående tvillingmamma till två förkylningsastmatiker är jag van vid svensk sjukvård. Faktum är att pojkarna har enbart varit friska i en hel månad i augusti sedan oktober 2013, och i genomsnitt har vi besökt olika vårdinrättningar (beroende på allvarsgrad) minst 1 gång i månaden. Oftast möts vi av underbar personal med tidsbrist, men med omtanke. Ibland möts vi av riktiga nötter som inte borde jobba på akuten. Med andra ord, så känner jag mig rätt van med sjuka barn. Jag vet när det är läge att åka in till akuten och in till närakuten, vilka mediciner som ska ges osv. Igår, var en skrämmande dag som började bra och vi gick på ett dop. Mitt under dopfikat fick ena pojken feber, 38,3 grader. En timme senare låg den på 39,5 och jag gav både alvedon och Ipren, han blev bättre men 1,5h senare blev han snabbt sämre. Han började krampa (skakade på både armar och ben med rullande ögon) och sedan fick jag ingen kontakt med honom. Då ringde jag 112 och ambulansen kom tio minuter senare, samtidigt som min mamma kom över för att ta hand om den andre pojken. Nu mättes febern till 41 grader och han spydde ned sig, mig och sängen. I sådana lägen är man som förälder inte direkt kaxig. Vi åkte in till Astrid Lindgrens sjukhus och i och med att vi bor på södra sidan om stan frågade jag varför inte sachsska eller Huddinge? Jag fick till svar att enligt direktivet skulle alla jour åka in till Astrid. Vi kom in till sjukhuset kl 20.50 och efter att ambulanspersonalen ropat några gånger, fick de stämma av med receptionen efter 15 min. Då mättes även temp och puls och han hade för högt så han blev "prioriterad". Receptionen frågade mig surt varför jag var där och inte på sachsska, då de redan var överbelastrade. Jag svarade att det var ambulanspersonalen som körde oss hit. Vi fick sitta och vänta i väntrummet i ca 20 min. 21.30 fick vi ett eget väntrum och 10-20 min senare kommer läkaren in. Under hans 1 minuts undersökning får jag reda på att även han har tvillingar samt hans missnöje över att vi inte hamnade på sachsska. Han kommer tillbaka en timme senare och säger att det med all sannolikhet är feberkramp och därför ska han skrivas ut men om jag verkligen ville kunde vi göra ett urinprov. Jag sa ok till urinprovet. Pojkens feber hade sjunkit efter ytterligare mediciner till 39 grader men jag var rädd. Kanske kommer jag himla med ögonen åt feberkramper efter hans 8e kramp, men det var bland det läskigaste jag sett! Jag ville verkligen inte bli hemskickad runt midnatt utan vagn och bil från andra sidan stan. Sköterskan kom in med urindrivande vätska som jag fick spruta in och vänta på att det skulle ut. Hon såg min skärrande min och frågade vad som stod på. Jag berättade att jag verkligen inte ville hem mitt under natten med en feberkrampande barn. 15 minuter senare var ett urinprov fixat och en timme senare kommer läkaren och berättar att det är negativt och frågar arrogant varför jag inte vill skrivas ut. Jag berättar att främst pga trötthet och rädsla men även kruxet att ta sig hem igen. Jag känner mig inte bekväm med att han inte ens tagit ett crp och kollat blodet innan han skickar en hem för i min värld är det rätt allvarligt om ambulansen kommer och hämtar upp en. Han kommenterade att han kunde ta ett crp om jag verkligen ville det och på frågan hur jag skulle ta hem ett krampande barn genom stan efter midnatt, fick jag till svars: varför tar du inte bara en taxi? À la Marie-Antoinette style. Nej, jag har inte så mkt pengar, jag vågar inte ens gå in på mitt bankkonto för att se saldot. Jag svarade, jag vet verkligen inte om jag har råd med det. Kan ni ordna färdtjänst i och med att jag hamnade här? Han gick och systern kom in och gjorde crp. 01.15 kommer han tillbaka och säger, nej vi kan inte det. Då skulle vi behöva betala för alla. Han gav mig medicin som jag skulle ge vid mer än 4 minuters kramp och skickade hem oss kl 01.30. Pojken hade då feberfrossa och 40 grader. Summering: 4,5h på barnsjukhus resulterade i max 5 min läkartid, 2 min sjukskötersketid, några sippar och trmpomätningar, 1 crp och 1 urinprov. Jag tog taxi hem och hade tack och lov tillräcklig kredit på kortet. Var hemma kl 02 och sov inte en blund under hela natten då pojken både krampade och hade 40+.
Kommentar: jag vet att de hellre vill spara den där vårdplatsen till nån mer akut, och som läkaren kommenterade: jag är inte den enda rädda mamman med ett sjukt barn. Men, jag skulle ha nöjt mej med att få vara i hallen/städskrubben eller dylikt med tillgång till termometer och vård om det skulle behövas. Det känns inte ok att kasta ut en 40 grader frossig 17 månaders och hans livrädda och supertrötta mamma åt sitt öde. Om det tog dem 4.5h att göra allt detta kunde de ha kastat ut oss kl 5-6 istället. De gjorde inget fel, men medkänsla saknades. Att inte få sova på ett dygn och ta hand om ett friskt barn som varit utan sin mamma i en natt samt ett krampande barn, det är tufft. Detta är svensk sjukvård.